Vem blir egentligen känd? Dåtidens hjältar byggde suezkanaler, upptäckte penicillin och flög över Atlanten. Idag är majoriteten av kändisarna inte direkt nått sin berömdhet för sina stora insatser för den mänskliga utvecklingen eller världsfreden. (I förekommane fall dock för kulturen) I ljuset av detta är Fuglesang ett tacksamt undantag. Han har skaffat en utbildning, kämpat för sin dröm i åratal och därefter gjort något som ingen annan svensk gjort tidigare. Och nu åker han landet runt och berättar om det. Och rymden är faktiskt cool (Om någon säger något annat så måste de vara tråkcyniker).
Vetenskapsmännen, ingenjörerna (akademikerna i allmänhet) blir mer anonyma i mediebilden. Stora grupperingar av blygsamma forskare som jobbar tillsammans i team är inga självklara intervjupersoner. Intressanta fotomöjligheter saknas ju också (proteinslingor och kretskort är usla fotomodeller). Och faktiskt verkar heller inte deras ämnen intressera mediakonsumenterna. Givetvis är Nobel fortfarande en god bastion för vetenskapens hyllning men för de flesta i Sverige (och resten av världen för all del) så är det nog mest en spännande raritet där gamla gubbar får presenter av festens egentliga huvudpersoner: Kungafamiljen.
Var det då bättre förr? Nja. Skvaller är kul. Men är det då så att vi har förändrat våra önskemål? Är det vanligt byskvaller i den globala byn som får oss att intressera oss får Paris Hiltonar och Linda Rosingar? Istället för dagens Gustav DeLaValler och LM Ericssonar. Eller har företagen tagit över dessa roller som bärare av forskningsframtagna nymodigheter. De som vill nå kändisskap nu för tiden söker en annan plattform än tidigare. Vetenskap tar alldeles för lång tid och garanterar dessutom inget (Ja, mer än chansen att förbättra världen – och det är ju inte riktigt nog längre).
Så tack Fuglesang för att du for till rymden och sa ”Fina fisken” så att hela världen hörde det.
Fisk i rymd är bättre är dokubröst
Senaste kommentarer