Statsvetenskapligt skvaller är okej

Att journalister intervjuar varandra är ju inte direkt ovanligt längre. För dussinet år sedan började denna trend även i Sverige -främst i TV – och allt enligt en något längre amerikansk tradition. Till viss del också på grund av den begränsade budget som TV4 hade när de startade sina nyheter. Statsvetarna sattes i avbytarbåset och mer eller mindre politiskt kunniga reportrar gav sina kommentarer.

De bjöd än mer spekulativ analys. De gick in i huvudet på politikerna och levererade de bakomliggande personliga anledningarna till olika beslut (kanske till många politikers förvåning). De förutsåg vad som skulle hända (och påverkade inte sällan handlingen själva. Leijonborg är ju ett aktuellt exempel). Och de gör det fortfarande.

Så vad skulle statsvetarna göra för att komma tillbaka till rampljuset. Likadant förstås. Ett skönt färskt exempel är dagens DN. Olof Ruin, Tommy Möller och Stigbjörn Ljunggren tävlar om att spekulera fram den bästa förklaringen till varför inte Reinfeldt inte syns så mycket i media. Och vilken som är den bästa taktiken för honom om han vill stanna som statsminister. Nota bene: Inte hur han ska genomföra något som statsminister.

Det har blivit roligare att vara statsvetenskaplig forskare.

Även spionerna har fastnat i könsroller

Det är dags för kvinnliga bovar. Riktiga bovar som är onda, manipulativa och strategiska masterminds. Men nej. Riktigt hederligt boveri verkar även fortsättningsvis vara en manlig egenskap.
Spionaffären med den kvinnliga officeraren som har läckt uppgifter målades upp under dagen: För en gångs skull skulle det kanske vara en kvinnlig bov. En kvinna som hade sålt sin själ och sitt fosterland för kosing eller politiska anledningar. Men icke då.

Jag driver nämligen gärna tesen att de två könen egentligen inte är så olika utan kultur och situation avgör när vi beter oss enligt bestämda könsmallar – Att om allt fler kvinnor kommer i de positioner som idag på det stora hela innehas av män, så kommer de bete sig lika illa (bra) som männen. Nu tänkte jag att hon var en bov som vilken manlig spion som helst. Men ack så jag bedrog mig.

För så rullade ju resten av historien upp. Hon var kär.. och lite galen. Det låg ingen manlig strategi eller avsiktlig ondska bakom denna spionaffär. Lite kär och lite dum. Till och med bovarna slår ett slag för ojämställdheten.

Kulturelitism och bitterhet präglar ESC

Dagens tidningar (både dags- och kvällsversioner) och åtskilliga bloggar är idag fulla av något som kallas ESC-fiaskot. Det talas om en sammangaddning av östeuropeiska länder – kompisröstning som ska döda evenemanget. Och det finns så många fel i detta resonemang så jag vet inte var jag ska börja:

1. Östländerna är ett passerat begrepp. Helsingfors, Stockholm och Athen ligger alla öster om Prag. Bygg inte upp ännu en tråkig kulturell version av järnridån, när vi nu kämpade i så många år för att ta ned den. Berlinmuren föll 1989. Det är dags att ändra perspektiv.

2. Förra året vann Finland. Året innan dess Grekland. Har de redan glömt att dessa ”västländer” också har tagit hem segern. Och alldeles nyligen.

3. Det var inte bara öst som röstade på öst. Det gjorde även Spanien, England, Frankrike och andra länder som belackarna klassar som lite finare i ESC-sammanhang. Med undantag för att vi röstade in Finland som vinnare i år röstade ju även vi i Sverige på de vinnande länderna från ”öst”. Kompisröstningen om någon var ju mest pinsam i Skandinavien: Serbien, Georgien och Armenien fick ju i alla fall röster av alla länder. De enstaka röster (12:or och 10:or) som Sverige fick, kan vi ju tacka våra närmaste grannländer för.

4. De vinnande länderna hade helt enkelt starkare låtar.

För mig ter sig detta mest som en pinsamt uttryck för två saker: För det första så är folk dåliga förlorare. Helt enkelt besvikna för att Sverige inte gick bättre. För det andra så är fortfarande rädda för andra kulturer och ser ned på dem. Då är det lättare att förklara ett nederlag med en klassning av Vi och Dem. Väst och Öst. Det tråkiga är ju att journalister slänger bränsle på denna kulturella elitismbrasa.

Och avslutningsvis: Om man är så engagerad i denna fråga -och så arga för att Serbien vinner – så kommer de absolut inte leda till någon död för ESC. Visst fasiken sitter de där framför TV:n nästa år.

Kommer Göran visa sina kommunikationsstrategier på powerpoint?

Göran Persson har ju gjort sig känd som en pragmatisk politiker som inte direkt låter sig begränsas av för starka ideal. Egentligen är det kanske inte så förvånande att han nu accepterar PR-firman JKL som ny arbetsgivare. Trots att han en gång kritiserade Bildt för att göra exakt samma sak.

Men vad vill JKL egentligen? Ja, jag förstår planen kortsiktigt- idag och några dagar framöver är nyheten the thing. Helt klart veckans snackis. Men sedan då?

GP:s nätverk är ju givetvis jättelikt. Det är få han inte känner i den svenska maktapparaten. Men det är ju på gång ett stort paradigmskifte inom socialdemokratin. Så har han verkligen fortfarande någon politisk påverkansmakt att tala om. Dessutom som han är rätt så omöjlig i de andra lägren. Och det är intressant (för att inte säga lite roande) att tänka mig honom kontakta olika tjänstemän med smärre sakfrågor.

Vill någon ha Görans tjänster som konsult? Kan han verkligen inordna sig en kunds önskemål och krav och samtidigt behålla konsultens professionella integritet. Känns inte som Görans främsta egenskaper. Jag har svårt att se de kunder som inte skulle vara mycket tveksamma när GP dök upp på kundmöten och plockade fram sina ppt.

JKL måste ju ha en strategisk plan bakom detta frapperande beslut. Min uppenbara känsla att det snarare försvagar deras varumärke, än stärker det. Men som sagt: Det finns säket en bra plan bakom det hela. Det är bara det att jag inte riktigt förstår.

Östersjön är en bakfull tonåring

Miljöns förestående död säljs med söta, vädjande sälögon. För isen på nordkalotten smälter. Och det är meningen att vi alla ska förstå att det är sälarna som stupar först när de inte har något isflak att krypa upp på. Och sälar som måste simma hela tiden och inte kan vila -kommer drunkna. Och döden dö. Såsom Moder Jord kommer kasta in handduken några år efter alla sälungar.

Domedagsprofetiorna avlöser varandra. ”Amazonas är borta inom 100 år” skanderade Aftonbladet och Svt meddelades det att det är ”kört för Östersjön”. Ingen brist på starka, skrämmande ord inte. Det är givetvis viktigt att vi uppmärksammar klimatproblemen – och tar dem på allvar. Kreativa tekniska lösningar och politiska krafttag är nödvändiga för att hitta en långsiktig lösning. Och givetvis alla människors medvetenhet om sitt eget bidrag.

Nu tävlas det om att berätta om hur allvarlig frågan är. Och budskapen blir bara starkare och starkare. Inom kort kommer hela jorden koka och vi med den inom en tioårsperiod. Emma Hamberg uppmärksammade detta fenomen i krönika i City/GT/Kvällsposten. Hon reagerade liksom jag på budskapet om den av alger dödade Östersjön. Och kollade upp det med Naturskyddsföreningen som:

”tyckte man kunde jämföra Östersjön med en 20-åring som rökt och supit lite väl hårt. Men som fortfarande bara var 20 och hade alla chanser till bättring om den bara la om sina livsvanor.
Ett helt annat svar! Östersjön är dödens död i Aktuellt men bara på dekis på Naturskyddsföreningen. Vem ska man tro på”

Hon har en mer konspiratorisk förklaring till fenomenet än jag har: Någon vinner helt enkelt på skrika högt om klimatdöden. Hon har säkert rätt men jag tror att mest är det bara en konstig mediahysteri som uppkommer: Alla vill tala om det som är aktuellt och angeläget för så många människor som möjligt (hmm, precis som jag gör just nu). Vissa organisationer och forskare har gjort det i evighet och de drunknar nu mindre kunniga opinionsbildares höga körsång. Hög hastighet leder dock alltför ofta till en hård krasch. Miljöopinionen riskerar att bli en kortvarig kampanj för miljön. Ett soundbite som snart övergår till en annan fråga. Panikartiklar och skräcksenarion genomskådas till slut av medborgarna och då är tyvärr miljöbacklashen är ett faktum.

För några månader gjorde Aftonbladet ett stort upprop för uppmärksammande av klimathotet. Idag går det inte att hitta många artiklar som rör klimatfrågan som är publicerat efter mars månad. Nu räddar Aftonbladet oss istället från prostatacancer med hjälp av muschar. En sak i taget helt enkelt. Behöver vi inte längre prata om miljön?

Kommentar: Här är för övrigt någon/några som kan detta betydligt bättre än jag.

Öronen gråter – vem dödade Pandora?

Idag dog Pandora. Hon har tjänat mig väl. Öppnat mina öron för nya saker och skänkt mig många fina stunder. Nu är hon död. Men vem dödade henne?

För er som inte hann upptäcka henne så var Pandora en musikkanal på nätet med en vetenskaplig touch.  Skrev du en artist som du gillar och du fick musik från en massa nya artister som du hade hört innan. Pandora räknade helt enkelt ut liknande musik med genomtänkta algoritmer och smarta variabler. Ny spännande musik. Nya artister. Som du sedan kunde köpa nya plattor av.

Jag har vetat att hon skulle dö ett tag, men idag tog hon sitt sista andetag. På gravstenen står bland annat: We are deeply, deeply sorry to say that due to licensing constraints, we can no longer allow access to Pandora for most listeners located outside of the U.S. We will continue to work diligently to realize the vision of a truly global Pandora, but for the time being we are required to restrict its use. We are very sad to have to do this, but there is no other alternative.

Pandora har nämligen misslyckats med att få till ett nationellt kontrakt med svenska instanser. USA och Storbritannien gick bra. Jag undrar vilka som satte sig emot? Copyrightorganisationer gissar jag? SAMI? Det är ju utmärkt reklam för både nya som etablerade artister. Det går ju nämligen inte att ladda ner musiken.

Jakten på den ansvarige är i alla fall på gång. Tips mottages ivrigt. Under tiden får Pandora stanna i min bloggrulle. Om hon nu skulle återuppstå.

Regeringens budgetprognoser är opinionsbildning

Prognoserna i regeringens budget skiljer sig avsevärt från andra instanser. Borg förespår att räntan kommer lägga sig på flera punkter ovan riksbankens prognos. Denna skillnad i prognoserna  förstärktes ytterligare av dagens besked från riksbanken att inte höja räntan ytterligare.

Även  när det gäller lönehöjningarna förespår regeringen betydligt högre löneökningar än de förhandlingsresultat som avtalsrörelsen visar. Offentliga sektorn och tjänstesektorn är inte klara än, men industrin är vägledande och regeringens budget prognostiserar flera procentenheter högre resultat än de dryga 10 procent på tre år som industriparterna har kommit överens om. Budgetfördelningen (skatter, socialförsäkringssystem osv) är byggd på prognoserna. Eller ska i alla fall vara.

Så varför litar inte regeringen på resultaten i samhället eller de statliga instanser som är tillsatta att göra prognoser? Jag var på ett frukostseminarium tillsammans med en massa andra minilobbyister i samband budgetpresentationen. Finansdepartiementets planeringschef Jörgen Eklund lade upp grunderna för deras idéer. Utan att ha så mycket på fötterna för denna tes (jga vågade inte ställa fråghan rakt ut) fick jag känslan att finansdepartementet hade dragit upp prognoserna en aning för att hålla ner förväntningarna – och därmed undvika en uppspeedning på inflationen. Av samhällsvärnande skäl således.

Men det känns som ett nytt grepp. Eller i alla fall mindre genomskinligt grepp  – om det nu används förr. Väldigt genomtänkt. Och lite förtäckt. Men bra.

Räntebanan kommer dock att peka uppåt, även om den förväntade höjningen uteblev.  Det säger ju även riksbanken i sitt uttalande. Men analytikerna är snabba att förespå starkare och snabbare höjningar. Betyder det att regerinegns budgetprognoser fungerar?