Prognoserna i regeringens budget skiljer sig avsevärt från andra instanser. Borg förespår att räntan kommer lägga sig på flera punkter ovan riksbankens prognos. Denna skillnad i prognoserna förstärktes ytterligare av dagens besked från riksbanken att inte höja räntan ytterligare.
Även när det gäller lönehöjningarna förespår regeringen betydligt högre löneökningar än de förhandlingsresultat som avtalsrörelsen visar. Offentliga sektorn och tjänstesektorn är inte klara än, men industrin är vägledande och regeringens budget prognostiserar flera procentenheter högre resultat än de dryga 10 procent på tre år som industriparterna har kommit överens om. Budgetfördelningen (skatter, socialförsäkringssystem osv) är byggd på prognoserna. Eller ska i alla fall vara.
Så varför litar inte regeringen på resultaten i samhället eller de statliga instanser som är tillsatta att göra prognoser? Jag var på ett frukostseminarium tillsammans med en massa andra minilobbyister i samband budgetpresentationen. Finansdepartiementets planeringschef Jörgen Eklund lade upp grunderna för deras idéer. Utan att ha så mycket på fötterna för denna tes (jga vågade inte ställa fråghan rakt ut) fick jag känslan att finansdepartementet hade dragit upp prognoserna en aning för att hålla ner förväntningarna – och därmed undvika en uppspeedning på inflationen. Av samhällsvärnande skäl således.
Men det känns som ett nytt grepp. Eller i alla fall mindre genomskinligt grepp – om det nu används förr. Väldigt genomtänkt. Och lite förtäckt. Men bra.
Räntebanan kommer dock att peka uppåt, även om den förväntade höjningen uteblev. Det säger ju även riksbanken i sitt uttalande. Men analytikerna är snabba att förespå starkare och snabbare höjningar. Betyder det att regerinegns budgetprognoser fungerar?
Senaste kommentarer