Regeringens budgetprognoser är opinionsbildning

Prognoserna i regeringens budget skiljer sig avsevärt från andra instanser. Borg förespår att räntan kommer lägga sig på flera punkter ovan riksbankens prognos. Denna skillnad i prognoserna  förstärktes ytterligare av dagens besked från riksbanken att inte höja räntan ytterligare.

Även  när det gäller lönehöjningarna förespår regeringen betydligt högre löneökningar än de förhandlingsresultat som avtalsrörelsen visar. Offentliga sektorn och tjänstesektorn är inte klara än, men industrin är vägledande och regeringens budget prognostiserar flera procentenheter högre resultat än de dryga 10 procent på tre år som industriparterna har kommit överens om. Budgetfördelningen (skatter, socialförsäkringssystem osv) är byggd på prognoserna. Eller ska i alla fall vara.

Så varför litar inte regeringen på resultaten i samhället eller de statliga instanser som är tillsatta att göra prognoser? Jag var på ett frukostseminarium tillsammans med en massa andra minilobbyister i samband budgetpresentationen. Finansdepartiementets planeringschef Jörgen Eklund lade upp grunderna för deras idéer. Utan att ha så mycket på fötterna för denna tes (jga vågade inte ställa fråghan rakt ut) fick jag känslan att finansdepartementet hade dragit upp prognoserna en aning för att hålla ner förväntningarna – och därmed undvika en uppspeedning på inflationen. Av samhällsvärnande skäl således.

Men det känns som ett nytt grepp. Eller i alla fall mindre genomskinligt grepp  – om det nu används förr. Väldigt genomtänkt. Och lite förtäckt. Men bra.

Räntebanan kommer dock att peka uppåt, även om den förväntade höjningen uteblev.  Det säger ju även riksbanken i sitt uttalande. Men analytikerna är snabba att förespå starkare och snabbare höjningar. Betyder det att regerinegns budgetprognoser fungerar?

DN inför 1:a maj: Snillen spekulerar

Det är ju liksom ingen politiskt förankrad inlägg på ledarsidan. Och inte heller är det en analys av det politiska läget (Det är ju ändå dryga tre år tills dess att socialdemokratin och Mona Sahlin har en realistisk chans på Rosenbad) Ändå kände DN och Mats Carlbom att det är dags att gissa lite vilka som är hennes ministrar i en mixad regering.

Och vilka är grunderna? Artikelns källor är Ursula Berge (numera på SSR) och odefinierade ”s-källor”.  Främst sysslar Carlbom helt enkelt med spekulationer. Gissa rita spring. En liten förnyhet inför morgondagens första maj som inte leder till något mer än förvirring. Som att gissa vilka låtar går vidare från semifinalen på Eurovision – fast med ett allvarligare ämne.
Wallström vill tydligen bli utrikesminister. Eller kanske den nya fina titeln samordningsminister. Kan inte någon på DN slå henne eller hennes stab en signal innan de faktiskt skickar ut den här nyheten? Borde vi inte kunna ha lite bättre krav på Sveriges ledande morgon tidning?

Wild and not so fresh

Dumma dumma LO-förbund. Dumma dumma journalister och dumma dumma ungdomspolitiker. Så. En subjektiv kort sammanfattning om de senaste månadernas fackdiskussioner.

Okunnighet på fritt fall präglar diskussionerna om Byggnads och HTR:s avspärrande av Wild ´n Fresh. Och fackförbund i allmänhet. Och många är inblandade.

Fackförbundens förtroende hänger på två saker: Att tillgodoser sina medlemmars behov. Och att de låter alla andra vara i fred. Ingen ville ha HTR i Göteborg. Inte ägaren. Inte personalen. Och inte opinionen. Men som är envis grävling ville inte förbundet släppa taget. Det gick helt enkelt inte att backa trots att de sannolikt förstod att de hade gjort ett misstag.

I fackförbundsvärlden (Jo, jag har en hel del insyn) frodas konspirationstankar över den borgliga regeringen. (Kanske inte helt obefogat efter a-kassereformen). Misstankarna väcker kämpartakten och den kollektiva ilskan för valnederlaget. Kampen om  de fackliga rättigheterna hårdnar. Och då inte bara för att vi har en avtalsrörelse just nu. Men vet de verkligen vad deras medlemmar vill är detta isolerat till en LO- och TCO-elit runt Norra Bantorget.  

Morgontidningarna har några riktigt duktiga och erfarna arbetsmarknadsjournalister. Det är en krånglig värld som inte lätt låter sig belysas och analyseras, men de gör ett mycket bra jobb. Nackdelen är att det blir tråkigt. Och ämnet är i sig inte speciellt publikdragande (även om det omfattar nästan alla yrkesföra människor i landet). Men så händer det saker som Byggnads och Wild ´n Fresh -och då rusar blodet till huvudet på redaktionerna och mer åsiktsfulla och mindre insiktsfulla journalister kommer till tals.

Och så har vi Federley och hans svepande attacker på fackförbunden. Någonstans i hans dimmiga PR-lusta så finns det givetvis korn av strategi. Federley vill ju kasta ut hela svenska modellen för arbetsmarknadens spelregler och använder då ett fackförbunds snedsteg för att försöka få ut hela rasket – och givetvis få poäng hos systemets belackare. Ja, det är väl röster det också.

Ella Bohlin och KDU, är mer nyanserad, men budskapet är detsamma.  En kampanj lanseras:  A non-facking generation (Där tänkte de länge och väl). Stoppa fackförbundens stridsåtgärder är budskapet. Hmm, är det inte det som är fackförbundens enda verktyg…

Även om jag inte tror att ideologiska argument fungerar på Bohlin och Federley, så kanske mer praktiska/strategiska gör det: Några miljoner människor -faktiskt en stor majoritet av Sveriges arbetsföra befolkning- är med i fackförbund. Vill inte Centern och KD (och därmed Alliansen) ha några väljare i nästa omgång. Men visst är det är ju alltid skoj att vara raljant när man inte behöver ta ansvar.

Ytterligare kommentar: Så kommer SIF-tidningen in från vänster och vill visa sin integritet. Och vad vann de med detta. Hetsa HTR till ytterligare blockader…

Kålsuparkampen med Louise som slagträ

Inget får så mycket mediautrymme som journalisters egen tillvaro. Ja, möjligen två journalister som bråkar. Och under tiden så händer det väldigt mycket intressant i världen.

Josefsson och SVT i ena ringhörnan och Adaktusson och TV8 i den andra. Josefsson gör ytterligare ett braskande reportage (Stackars den kommunalpolitiker/tjänsteman som hamnar på Josefssons ekolod) och utan jag vet speciellt mycket om fallet Louise så har han ju inte tvekat att bända till sanningen förr. Men helt fel kan han ju i alla fall inte ha eftersom Länsstyrelsen också har kritiserat socialnämnden i Vetlanda.

Adaktusson ska rädda TV8 och därför tar han/de till nya metoder: Öppet kritiserande av konkurrenten kopplat med PR-insatser och överlåtande av TV-sändningsmaterialet så att de kan sändas via webbtidningarna. Allt för att få mer uppmärksamhet. Listigt och jag är säker på att det funkar. Och Josefsson lider ju inte heller av vendettan mellan bolagen. Finfint smörj av egot.

Och vad glömmer vi på vägen: Oavsett vad som har hänt Louise så är det rätt uppenbart att allt inte har stått rätt till. Men det faller tyvärr i glömska och kvar står två medelålders män med vässade vapen. Låt dem göra upp. Båda kanalerna kan TV-sända bataljen. Låt det gå snabbt . 

Men när röken har skingrats, så undrar jag om  inte alla har förlorat.

Orättvist sa Bull

Sossarna har givetvis första tjing. Och Nuder och Mona har redan berättat hur orättvis den nya budgeten är. Men efter dem så börjar kampen. Kampen om att få leverera kritiken.

Intresseorganisationer, småpartier, proffstyckare… Alla vill de ha chansen att berätta att deras specifika intresseområden inte har fått den uppmärksamhet som de förtjänar. Miljön, biståndet, studenterna, men främst är det orättvisan som gäller bland recensionerna i årets upplaga.

För här gäller det att vara emot! Försiktigt positiv? Nej tack. Emot är det som gäller. Annars finns det inte en dagstidning eller TV-media som är på. Dessutom gäller det ju att slå på den borgliga regeringens mjuka delar och i detta fall är ju deras Akilleshäl är ju en mycket lång historia av fördelningspolitiska skillnader. Det spelar ju ingen roll om alla får det bättre. Några får det ju faktiskt lite mer bättre än andra. Och då gäller det att stämma in i denna osänkbara bild av orättvisa för att få mediautrymme. Och som sig bör finns det vissa som säger precis det som behövs för att få lite mediautrymme. (Har Sture Nordh och hans TCO-ekonomer ens skummat i budgeten)

En nyhet är ju dock att regeringen framställs som något oansvariga för att budgeten (förstå: den förväntat stora tillväxten) troligen även driver upp räntorna. I diskussionerna om fastighetsskattens vara eller inte vara så var det ju bara de rika som hade hus och lägenheter. Undrar för vem Aftonbladet målar upp sina hemska framtidsscenarier då.

SVD tar steget ännu längre och gör nyheter av vad vemsomhelst tycker om budgeten. (Som en blogg liksom). Är det bra eller dåligt? Kan inte riktigt bestämma mig.

Måste ändå vara synnerligen skönt för Borg att skicka iväg en budget när det är sommarvärme i konjunkturen. Ja, några får det ju bättre än andra, men i sann rawlsisk anda så får ju alla det lite bättre än de hade innan.

Media gör SD till underdogs – och alla älskar tyvärr underdogs

Media presenterar Sverigedemokraterna som underdogs. De porträtteras hela tiden som partiet som som kämpar för sin demokratiska rättigheter -vilket för all del är sant. Men Sverigedemokraternas politik kommer i skymundan. Nyhetsförmedlingen har istället handlat om att:

• Inget parti vill ta debatten med dem. Trots att de nu har en ordentlig demokratisk plattform att stå på sedan valet.
• Att de inte har någonstans att ta vägen. Grand Hôtel i Saltsjöbaden sparkar ut dem – med bombhot som grund.

Om jag vore PR-ansvarig på Sverigedemokraterna skulle jag också skicka ut pressmeddelanden om att de hela tiden motarbetades. Och jag skulle tipsa journalister om Grand Hôtels handlande. Det är ju precis den uppmärksamhet de vill ha. De får ju då chansen att slåss mot etablissemanget. Deras väljare och deras potentiella väljare är missnöjda med det politiska påvarna och vill se dem störtade.  Och journalisterna spelar dem rätt i hand.

Jag avskyr Sverigesdemokraterna av hela mitt hjärta. Jag avskyr det de står för och jag avskyr deras läskigt omskrivande retorik. (”Det som är okej i Danmark är tydligen inte okej här” och andra läskiga citat som lämnar Jimmie Åkessons väloljade mun. Som svensk så ber jag om ursäkt till Danmark för den förolämpningen).

Det verkar dock som om journalister inte vet vad de ska göra av Sverigedemokraterna. Och det kanske inte är så konstigt. De kan ju inte skriva om deras politik. De vill inte ge Jimmie Åkesson spelrum i media med risk för att de uppfattas som pro-rasister. Och ingen oberoende vill uttala sig om deras sakfrågor. Och deras ideologi har bespottats så många gånger – och detta förstärker tyvärr bara bilden av ett underdogparti mot etablissemanget. Kvar finns ju endast möjligheten att skriva om deras relationer med samhället – andra partier, restauratörer. Och vips så är det synd om dem.

Heder åt Ullenhag som till slut tar debatten och TV8 som sänder den. Till slut skickas det en strålkastare i Sverigedemokraternas riktning. Först då går det ju och se vad de är för typer.

Undrar om någon tidning, TV-kanal vågar skicka en journalist och bevaka deras stämma? Oavsett om den hålls i Saltsjöbaden eller i Danmark.

Fuglesang är nygammal

Vem blir egentligen känd? Dåtidens hjältar byggde suezkanaler, upptäckte penicillin och flög över Atlanten. Idag är majoriteten av kändisarna inte direkt nått sin berömdhet för sina stora insatser för den mänskliga utvecklingen eller världsfreden. (I förekommane fall dock för kulturen) I ljuset av detta är Fuglesang ett tacksamt undantag. Han har skaffat en utbildning, kämpat för sin dröm i åratal och därefter gjort något som ingen annan svensk gjort tidigare. Och nu åker han landet runt och berättar om det. Och rymden är faktiskt cool (Om någon säger något annat så måste de vara tråkcyniker).

Vetenskapsmännen, ingenjörerna (akademikerna i allmänhet) blir mer anonyma i mediebilden. Stora grupperingar av blygsamma forskare som jobbar tillsammans i team är inga självklara intervjupersoner. Intressanta fotomöjligheter saknas ju också (proteinslingor och kretskort är usla fotomodeller). Och faktiskt verkar heller inte deras ämnen intressera mediakonsumenterna. Givetvis är Nobel fortfarande en god bastion för vetenskapens hyllning men för de flesta i Sverige (och resten av världen för all del) så är det nog mest en spännande raritet där gamla gubbar får presenter av festens egentliga huvudpersoner: Kungafamiljen.

Var det då bättre förr? Nja. Skvaller är kul. Men är det då så att vi har förändrat våra önskemål? Är det vanligt byskvaller i den globala byn som får oss att intressera oss får Paris Hiltonar och Linda Rosingar? Istället för dagens Gustav DeLaValler och LM Ericssonar. Eller har företagen tagit över dessa roller som bärare av forskningsframtagna nymodigheter.  De som vill nå kändisskap nu för tiden söker en annan plattform än tidigare. Vetenskap tar alldeles för lång tid och garanterar dessutom inget (Ja, mer än chansen att förbättra världen – och det är ju inte riktigt nog längre).

Så tack Fuglesang för att du for till rymden och sa ”Fina fisken” så att hela världen hörde det.

 
Fisk i rymd är bättre är dokubröst

Google, samvetet och pengarna – och gud nåde kritikerna

Google Earth skruvar upp upplösningen över Darfur. Syftet är att alla (du och jag och alla andra) kan bevaka området – Ögonen på Darfur kanske kan förhindra att det stannar på de 200 000 avrättningar (våldtäkter, förföljelse you name it) som Sudans president Omar al-Bashir redan förnekar har hänt. Mer detaljer här. Redan innan så har det konstateras att Google Earth skyddar mot skövlandet av Surinams djungler.

Så Google tar ett aktivt politiskt ställningtstagande. Må så vara inte så kontroversiellt och dessutom säkerligen främst för att förstärka sina PR-aktier. Oavsett så är det exempel på en god trend. Företag tar större ansvar. Ofta inom deras intressezoner: Sandvik AB startar gymnasium i Sandviken för att öka teknikintresset (och få fler ingenjörer att välja mellan när de anställer – vilket väl stämmer överens med Sveriges framtida behov; Banco Fonder syresätter sina miljöfonder genom att göra klimatinvesteringar.

Ifrågasättandet av huruvida kommersiella intressen faktiskt kan verka för en bättre värld är rätt så tröttsamma. Kritiker verkar mena att idealismen är den enda äkta grunden för välgärningar. Personligen gillar jag idén att företagsledare gärna vill göra insats – och för den skull även kunna tjäna pengar. Även killar i kostym kan ha samvete.

Och det bästa som kan hända är väl att stora företag inte tycker att de inte har råd att låta bli. De gör i regel mer makro-nytta än tusen protestmarscher.

Och vad spelar det för roll egentligen -om det nu räddar liv.

Btw: Love Google Earth. Prova om du inte redan gjort.

 Vi ser dig, Omar.

Senarelagd kommentar: Ja, och då har jag precis skrivit detta inlägg när jag hittar en tomte på nätet. Benulic slår till i Metro och totalmissar målet. Det enda bra med hans välriktade miss är väl att goda handlingar – om än ifrågasatta – får välförtjänt uppmärksamhet.

Om rätten att avsätta Leijonborg

Försiktigt börjar det. Som ett svagt muller i horisonten. En så länge försiktigt moderata röster som viskar ”Leijonborg ska till skampålen än en gång”. Men det dröjer inte förrän skyfallet är här igen och alla stämmer in i kören om folkpartiledarens avgång. Jodenius, Westerberg och inte minst Jacobsson (m fl) sitter i rätten. Det pekas finger och ord står mot ord. Alla därvarande folkpartister har antingen avgått från sina poster eller är tjänstlediga på obestämd tid. Leijonborg däremot sitter inte i rätten och är inte anklagat för något. Givetvis är han ändå ansvarig. Han leder ju partiet. Och kanske ska han avgå. Men vem har egentligen makten att avsätta honom?

1. Det börjar lugnt. Ledarskribenter undrar om han har något förtroendekapital kvar och om inte Folkpartiet inte behöver ett renande stålbad i form av en ny partiledare. Jo det finns redan exempel.
2. Svikande opinionssiffror härleds till hans kompetens och hans eventuella inblandning i sapnetaffären. Här är det politiska analytiker som uttalar sig (Bergström, Brors och Melin – Har alltid undrat vad det är egentligen som skiljer dem från subjektivt tyckande ledarskribenter).
3. Sedan dyker tyck-tillknapparna upp. Sverige får chansen att säga till. Bilden förstärks för det är ju gott om tyckare som inte är icke-folkpartiväljare.
4. Så dyker det upp en något mer statistisk säkerställd gallup, men med ett liknande resultat. (Well, om jag vore sosse som hälften av landets invånare är så skulle jag också vilja peta Leijonborg).
5. Därefter är det dags för journalister att titta ut i landet och ringa runt till lokala ordförande. Och det kommer ju inte svårt att hitta någon som är missnöjd. Alla vet ju att folkpartister inte kan gå i takt.

Vid det här laget blir det svårt för Leijonborg att vädra ut den allt mer mullrande stormen. Det är klart att den här spiralen kan avslutas någon gång halvvägs (ex med bra kommunikation, men det har ju inte Folkpartiet direkt gjort sig kända för) , men det verkar inte sannolikt.

Så vem ska egentligen avsätta Leijonborg? Medlemmarna i en direktomröstning? Distrikten inom Folkpartiet? Eller är det en bunt ledarskribenter? Eller är det kanske Tyck till-knapparna på dagstidningarnas webbupplagor?

Senarelagd kommentar: Jodå, steg fem är uppnådd. Gissar att det var SVT som hann dit först denna gång.

Men det var inte många korta sekunder efter som även andra hakade på. Nyheten var ju redan släppt, tänkte de väl…
Expressen, svd.

Vem är homohånad?

I finalen av Let´s Dance gjordes enligt Aftonbladet David Hellenius en parodi på prins Carl-Phillip (Jo, vi har säkert alla sett Familjen/Hey baberiba på TV4). Carl-Phillip framställs mer eller mindre underfundigt som en barnslig morsgris. Och det gjorde han även i detta inslag där han hellre dansade med en kille för att han var rädd för tjejbaciller. Nöjesjournalisten Robert Triches och hans redaktör på Aftonbladet vet:

1. Deras läsare och Let´s Dances helgtittare i stort sett är samma personer.
2. Aftonbladet säljer lösnummer om de har nyheter/löp som rör Let´s Dance.
3. Egentligen finns det inget att skriva om som inte alla redan har sett i TV.
4. De måste hitta på nyheter.

Egentligen ett rätt vanligt fenomen när det gäller kvällstidningarnas nöjesjournalistik. Och TV-bolagen lägger sig ju gärna och gosar i samma säng – de får ju önskvärd uppmärksamhet. Och så är den speedade nöjesnyhetsspiralen på väg upp – och ut genom taket.

I detta fall berättade Aftonbladet att prinsen vara homo-hånad i en braskande rubrik. Vad betyder det? Trots envisa rykten så tror jag inte att C-P är bög. Jag är det däremot. Och jag undrar om det egentligen inte är jag som blir homo-hånad av Aftonbladet. Vad Robert menar är ju att det fortfarande inte är okej att vara bög i Sverige 2007. Undrar om man annars kan hetrohåna någon?

Jag gissar att hovet avböjde en kommentar.